Det Mystiska tåget

En gång för länge sedan i det fiktiva sydamerikanska landet Mystianien, som sedan århundraden hade styrts av trollkarlar, magiker och häxor levde en nutidsmänniska vid namn Jason. Han hade anlänt till denna mycket väl dolda nation djupt inne, i Sydamerikas djungler som liten och föräldralös sedan hans föräldrar omkommit i en flygolycka och en vänligt ställd häxa vid namn Chandra funnit honom i närheten av en jaguars lya och tagit hand om honom som sin egen. Nu hade det gått många år sedan dess och Jason närmade sig sitt 34:e levnadsår. Han kände mer och mer på sig att han inte var som alla andra i Mystianien, men Jason visste att även så kallade utbölingar, kunde få göra ett mandomsprov som befolkningen i landet hade gjort sedan landets skapande på 1800-talet.





Mandomsprovet bestod i att ungdomar skulle ge sig av, till den avlägsnaste delen av Mystianien och besöka ett tåg i folkmun kallat (Det mystiska tåget). Varför tåget fått detta namn var det egentligen ingen som visste men det fanns många legender om olika anledningar till varför tåget kallades det Mystiska tåget. En av dem vanligaste var den som Jason hört sedan barnsben att en grupp urmänniskor hade bosatt sig på detta tåg och varken kunde tala med ord eller läten utan bara genom kroppsspråk men var mycket starka. Många hade försökt utmana urmänniskorna på tåget men aldrig kommit tillbaka. Ingen visste om de var döda eller levande de hade bara försvunnit spårlöst.

Jason hade många vänner i Mystianiens hjärta dvs. huvudstaden Mystoforbia som inte lät sig skrämmas av legenden men Jason var annorlunda. Han gick till de äldstes borg för att få råd och svar av översteprästen och magikern Chito. Chito var en gammal trollkarl han var 2011 år gammal och frågade vad han ansåg om legenderna. Chito rynkade ögonbrynen och svarade allvarligt: _Jason vad du än hört min pojke, om att legenderna bara är bluffar, så svär jag vid min heder att där finns mystiska varelser på det övergivna tåget. Jason svarade vördnadsfullt: _ Tack du store och bugade djupt. När Jason gick från den stora borgen, var han nästan fullkomligt övertygad om att urmänniskorna existerade.

När Jason kom tillbaka till sitt hem hos häxan Chandra så var det första han gjorde att samla ihop sina tillhörigheter. Detta var inte mycket för det enda han ägde från sin egen tid var, en kamera, några tändstickor, en fällkniv och en tandborste. Chandra som hade kommit in i Jasons rum i deras hem tittade förvånat på Jason och utbrast: _ vad är det du gör?

Jason svarade: Mor jag beger mig till det mystiska tåget.

Det Mystiska tåget är du inte klok vet du vad som väntar där? Frågade Chandra allvarligt.

Jason svarade med fast röst:_ Mor det kan verka som att jag mist förståndet, men ja jag vet vad jag gör och detta är något jag måste göra för att visa att jag passar in här i vårt land.

Chandra suckade:_ Om du måste göra detta min son så ge dig iväg, men, ta åtminstone denna amulett med dig som skydd mot onda makter och så gav hon honom ett gyllene smycke som gnistrade och hade märkliga tecken på.

Följande morgon sadlade Jason sin häst och red iväg mot den djupa djungeln fylld av fasa och skräck.

Ett drygt dygn senare nådde Jason sitt mål. Redan vid första synen kippade Jason efter andan, för mörkt och stort tornade sig det övergivna svarta gamla tåget upp sig. Han såg sig förbryllat omkring kunde detta vara så skräckinjagande som han trodde, men det skulle han inte ha tänkt för plötsligt prasslade det till i buskaget och tre gestalter som inte liknade något Jason sett förut uppenbarade sig. De hade nästan inga kläder och var håriga som apor, men samtidigt så människoliknande. En bit bort kom tre liknande varelser. Då förstod Jason detta var neandertalmänniskorna som han hört så mycket om. Han försökte med hjälp av sin kropp att få kontakt med varelserna för han minns att han hört dem varken kunde tala eller använda ord, men utan resultat. Det enda han fick som svar var ett ilsket grymtande från den av dem som var ledaren förmodade han. Med darrande händer la Jason fingrarna på sitt svärd och drog långsamt det ur skidan. Med tysta rörelser smög han sig närmre och närmre urtidsmänniskorna tills han bara befann sig en liten bit från dem. Snabbt som blixten stötte Jason svärdet i ledaren som var på väg att gå till anfall men som tur var det för sent för svärdet hade redan träffat honom så han föll som en kägla. Sedan fick Jason utan problem ner de övriga varelserna som föll. Sedan red Jason fort som blixten till Mystianien där han firades som en hjälte och har dem inte slutat så firas han väl än.


Författare: Calle Doolke